Jag har aldrig varit typen som varit beroende av andra. Har alltid haft ett stort behov av ensamhet. Men min familj har jag alltid älskat och jag tror att de också älskar mig. Kanske är det de man älskar mest som man kan tillåta sig vara mest kritisk mot. Vem vet?
Tiden är kommen nu när nya personer kommer till. Hela familjer t.o.m. och jag finner mig i nya situationer som är svåra att hantera. Min vana trogen kommer allt i efterhand. Rädslan för att inte duga är jobbig i bland och jag har väl slagits med det i dag.
Men nu i kväll har jag funnit en tanke jag nog kan finna ro i. Jag är den jag är! Kort och gott! Oavsett huruvida andra verkligen har åsikter om att jag borde vara en annan eller om det är mina egna känslor om vad andra kanske känner om mig så är jag den jag är. Jag kan inte plötsligt göra genomgripande förvandlingar efter 38 år. Min personlighet är danad och även om jag kämpar med mycket så är jag den jag är när allt kommer omkring. Det är att take it or leave it, faktiskt.
Jag är inte rik, har precis så jag har näsan över vattenytan faktiskt. När då nya individer kommer till som aldrig haft samma begränsade ekonomiska förutsättningar kan säkert mitt liv och kamp verka futtig.
Walk a mile in my shoe before you judge me for being me! I don’t think you could last very long in my shoes to be true. Not everyone is created equal but all deserve respect!
Jag har ett värde jag också! Mitt liv är min kamp! Ingen mer än jag vet hur min dagliga kamp ser ut. Jag förtjänar respekt för att jag kämpar och gudarna skall veta att jag kämpar!!!
0 Kommentarer:
Skicka en kommentar