Tillbaka igen

Tillbaka i känslan av att inte räcka till. Tillbaka i att vara en besvikelse. Tillbaka i sorgen. Tillbaka till att känna mig värdelös. Inser att en del hellre ser till det man presterar än den man faktiskt är. Tillbaka till att inte veta ut eller in.

Vill dra täcket över huvudet och stanna under det. Har känslan av att några nog helst skulle föredra att jag gjorde det också.

Räd satt trampa i klaveret igen. Att mina försök att räcka till var helt fel igen. Rädd att jag är dömd på för hand.

Han tror nog inte att jag ser besvikelsen i hans ögon när han ser på mig. Men det gör jag. Hur han först inte vill tilltala mig, hur blicken viker från mitt ansikte som om han inte ens kan se på mig. Men när han tagit några glas, eller någon öl tappar han sitt motstånd, då glömmer han att han skall förakta mig.

Jag är trött på att aldrig räcka till. Trött på att det är okay att man ser på mig som hundskit man fått på skon. And he is supposed to be my brother…