Julklappsångest.

Varje år när det närmat sig jul har jag alltid haft en sådan julklappsångest. Ångest över vad man skall köpa, ångest över priserna och allmän ångest att aldrig räcka till. Man vill ju att det skall vara många presenter, samtidigt som saker de vill ha. Det är inte alltid det har gått i hop. När de har önskar sig en present som kostat hela min julklappsbudget för den personen. Jag har alltid gjort så gott jag kunnat, men jag har sällan känt att det har varit okay. Har alltid känt mig dum och fånig. Men innerst inne har jag bara menat väl!

När jag berättade för en person, som vet hur jag har det, om hur mycket jag planerat att spendera på var och en av de tre barnen blev hon förvånad och tyckte det var på tok för mycket för att vara en ensam person. Själv gick jag och grämde mig för att det var för lite.

När väl julklapparna delats ut har de för det mesta nog uppskattats av de tre barnen som varit huvudpersoner. Tack och lov har de äntligen blivit lite större och mognare. Kanske förstår de bättre nu att jag gör så gott jag kan och gläds åt det som de får istället för att tänka på det som de inte fick. Tycker mig ha märkt det de senaste åren.

Jag hatar att slå in paket. Jag kan inte slå in paket, men det blir alltid jag som får slå in dem plus presenterna från farmor och farfar. Omöjligt tunna julpapper som går sönder bara man råkar röra vid dem. De med bättre kvalitet är löjligt dyra för några ynka meter. Nog har jag hört retfulla kommentarer om inslagningen. Men jag gör faktiskt så gott jag kan.

Det är så lätt för andra att se ner på att man inte offrar på några kronor mer på det eller det. Problemet är bara att dessa kronor blir en stor jäkla flod och speciellt i december månad när man skrapar i hop varenda extra öre man kan. Skickar en tacksam tanke till elbolaget som ändrat sina räkningsdagar så att december är betalningsfri månad.

Sen så har vi nästan alltid firat jul med två personer som inte hör till vår del av familjen. Människor som även de har väldigt ont om pengar, lever på en minimal pension. Ett år köpte jag något litet till dem men det blev så konstigt, som att de på något sätt kände sig som i skuld till mig för det. Så jag tog det som en tyst överrenskommelse att vi inte ger varandra. Att vi vet hur det är att ha ont om pengar och att det inte finns några “hard feelings”. Kanske har jag haft fel även där, kan hända att de säger något bakom ryggen på mig när jag inte är där. Men jag är faktiskt ensamstående på en minimal budget. Jag är så in i bomben trött på att känna att jag aldrig räcker till när jag gör så gott jag kan efter min förmåga! Sen kommer tanken: är alltsammans bara i mina tankar? Är det bara jag som känner mig useless? Men de små gliringarna som kommer då och då. De tar hårdare än någon kan förstå.

Fan vad jag önskar att en del bara kunde acceptera mig som jag är än vad de anser att jag borde vara.

I år har jag bestämt mig för att inte ha någon ångest, klart den smyger sig på i alla fall men jag dämpar den så gott det går. Jag tänker inte vara luspank hela januari och jag tänker kosta på min katt en vattenfontän för hon behöver en sådan. Hon vägrar dricka vatten ur skålar om jag inte står och håller vattnet i rörelse. Med följd att katten helt enkelt dricker för lite och riskerar njursten och njurskador.

I år kommer ytterligare en person till Julfirandet. Jag har planerat en julklapp till honom också, tycker själv jag löst det dilemmat ganska bra.

Jag skall resa till Malmö på måndag och ge mig i kast med julhandeln. För första gången har jag ingen som helst lust att åka dit. Dels för vädret, de e inte kul att åka buss när vägarna ser ut som de gör. Sen kommer alltid oron för att bli rånad, råka ut för en ficktjuv eller att få kortet skimmat. Inte heller ser jag fram emot att tvingas vänta på bussar i snöblåst och 5 minusgrader.  Bussar som säkert kommer att bli försenade. Ha tjock vinterjacka som håller värmen ute men som blir kokhet när man går inne på köpcentrum. För att inte talas om att stå ut med all trängsel.